carmine

Nu hände det igen, på fel tidpunkt så klart. Jag sitter där hos min psykolog, som jag gör varje vecka, och mitt huvud känns som bomull. Varje fråga, varje kommentar, inget i min koncentration kan ta mig så djupt som till reflektion över vad hon försöker säga mig. Jag hör helt enkelt inte, jag är fast, fast inuti min bubbla. Efter ett tag ger hon upp, ler, och frågar om mitt specialintresse (hennes ord) då går det genast lite lättare. Det var överhuvudtaget länge sen jag var där längst inne, bland analytiska tankar. Jag har sedan något år tillbaka sakta sett mig själv försvinna längre och längre från mitt intelligenta jag och närmare en förvandling till det där barnet inom mig. Det som bara vill ha roligt och aldrig sitta still. Det där som jag för ett år sen inte kunde sätta något ord på, det där som ibland fick mig att inte vilja äta, som ibland fick mig att somna i mina vänners meningar och det som ofta fick mig att tappa lusten till att göra något överhuvudtaget eftersom rädslan för att återigen misslyckas för starkt tagit över: ADHD (Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder).
ADHD innebär att jag inte kan hålla koncentrationen lika bra som "vanliga människor" och inte för att jag Inte kan koncentrera mig, utan för att jag istället koncentrerar mig allt, och det är där jag är idag, under analys och satt i kösystem för ännu mer analys.

Välkommen till mig.