rand



Okt. 25, 2009

Jag känner den mest fruktansvära opepp inför allt just nu. Jag hatar mitt jobb trots att det är kreativt och roligt, jag hatar min officiella blogg när den inte får den respons jag vill ha och jag hatar att mina svarta tights har försvunnit någonstans jag inte vet var när jag behöver dem som bäst. Mest av allt hatar jag att jag inte har Något att klaga på och ändå klagar jag som Aldrig förr. Jag har två jobb och okej inkomst, världens snällaste pojkvän och föräldrar som alltid ställer upp, men jag har seriöst inte haft riktigt kul på en evighet. I skrivande stund kan jag inte komma på när jag sist skrattade (även fast det antagligen bara var för en timma sedan). Allt är så upp och ner och sporadiskt och jag vet inte vad att jag inte längre kan bestämma om jag är glad, ledsen eller förbannad.

Look close


Ord.

Jag hör någon prata. Jag hör små ord i bakgrunden av TVns sorl, skarpa färger och oändliga budskap. Jag vet att det sitter någon där och kräver min uppmärksamhet, men som försvinner bakom denna skärm av intryck lika snabba som min hjärna kräver. Jag skäms, frågar för tionde gången sen jag kom vad personen sa och sittar åt dess håll för att iallafall se ut som att jag faktiskt lyssnar, medan jag och TVn fortsätter vår historia vid sidan av. I världen av blixtsnabba intryck.

Sept. 26, 2009

Att inte komma någon vart är ett av mina största störningsmoment. Att dag ut och dag in möta samma gamla koncentrationsproblematik angående studierna (framför allt). Jag vet att jag inte är dum, men att sätta sig ner och läsa (om så för tio minuter) känns generellt sett milslångt borta och jag har ännu inte funnit något slags medel för att bota mig själv. Inte annat än att bli riktigt upprörd och urladdad alltså, men vem orkar genomgå den processen inför varje studietimma?

Är det någon som sitter inne på tips för en studie(o)motiverad damptjej så var så god, alla tips är varmt välkomna.

Sept. 24, 2009

Nu hände det igen, på fel tidpunkt så klart. Jag sitter där hos min psykolog, som jag gör varje vecka, och mitt huvud känns som bomull. Varje fråga, varje kommentar, inget i min koncentration kan ta mig så djupt som till reflektion över vad hon försöker säga mig. Jag hör helt enkelt inte, jag är fast, fast inuti min bubbla. Efter ett tag ger hon upp, ler, och frågar om mitt specialintresse (hennes ord) då går det genast lite lättare. Det var överhuvudtaget länge sen jag var där längst inne, bland analytiska tankar. Jag har sedan något år tillbaka sakta sett mig själv försvinna längre och längre från mitt intelligenta jag och närmare en förvandling till det där barnet inom mig. Det som bara vill ha roligt och aldrig sitta still. Det där som jag för ett år sen inte kunde sätta något ord på, det där som ibland fick mig att inte vilja äta, som ibland fick mig att somna i mina vänners meningar och det som ofta fick mig att tappa lusten till att göra något överhuvudtaget eftersom rädslan för att återigen misslyckas för starkt tagit över: ADHD (Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder).
ADHD innebär att jag inte kan hålla koncentrationen lika bra som "vanliga människor" och inte för att jag Inte kan koncentrera mig, utan för att jag istället koncentrerar mig allt, och det är där jag är idag, under analys och satt i kösystem för ännu mer analys.

Välkommen till mig.

RSS 2.0